Vem äger prästlönetillgångarna?
Prästlönetillgångarna saknar ägare i vanlig mening. Prästlönefastigheter och prästlönefonder utgör tillsammans en särskild förmögenhetsmassa som kallas prästlönetillgångar. Prästlönetillgångarna är egna juridiska personer. Det är den juridiska personen ”prästlönetillgångar” som ”äger” prästlönefastigheterna och prästlönefonderna, d v s de ”äger sig själva”. Man kan även säga att det är ändamålet som äger prästlönefastigheterna.Vem förvaltar prästlönetillgångarna?
Trossamfundet Svenska kyrkan är ytterst ansvarig för förvaltningen av alla prästlönetillgångar i hela landet. Kyrkomötet har dock delegerat förvaltningen av prästlönetillgångarna till respektive stift. För att sköta förvaltningen har stiftsfullmäktige inrättat en särskild nämnd som kallas egendomsnämnden. Förvaltningsuppdraget innebär att förvaltaren har rätt att vidta alla de åtgärder som normalt ligger på en ägare.Vilken målsättning gäller för förvaltningen?
Kyrkomötet har beslutat att stiften skall förvalta prästlönetillgångarna så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. Tillgångarna skall förvaltas på ett etiskt försvarbart sätt och i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar.Har det skett någon förändring jämfört med vad som har gällt tidigare?
Den grundläggande synen på ägandet har inte ändrats. Alltsedan de första egendomarna kom till under kyrkobyggnadstiden (år 800 - 1300) har prästlönefastigheterna haft samma stiftelseliknade rättsställning. Ursprungligen betraktades all egendom som överläts till kyrkan som Guds egendom. Även kyrkobyggnaden som sådan har betraktats som ägare. Ägaren förkroppsligades helt enkel av sockenkyrkan. Kyrkobyggnaden var ju det enda synliga beviset på guds närvaro i socknen. Eftersom varken Gud eller kyrkobyggnaden kunde utöva den faktiska äganderätten, har det alltid funnits bestämmelser om vem som hade rätt att företräda prästlönetillgångarna i olika sammanhang, t ex vid försäljningar och vid upplåtelser av arrenden m m på prästlönefastigheter. Förvaltaren har haft ägarens alla befogenheter.
Syftet med förvaltningsbestämmelserna har varit - och är fortfarande - att garantera att prästlönetillgångarna bevaras och används för de ändamål vartill de ursprungligen har varit avsedda, nämligen att på olika sätt bidra till förkunnelsen. Ändamålet har överordnats äganderätten. Begreppet äganderätt är ju i själva verket bara en beteckning för de olika rättigheter som rättsordningen tillerkänner den som betecknas som ägare. Äganderättsfrågan har därigenom mindre intresse än frågan om vem som rent faktiskt förvaltar egendomen och därmed förfogar över den.
I modern tid har prästlönetillgångarna haft följande förvaltare:
• 1910 - 1931. Jordbruksfastigheterna (boställsjorden) förvaltades gemensamt av domkapitlet och länsstyrelsen under överinseende av Kammarkollegiet.
• 1850 - 1931. Skogsbruksfastigheterna (boställsskogen) förvaltades av staten.
• 1932 - 1971. Såväl jord- som skogsbruksfastigheterna förvaltades av pastoraten.
• 1972 - 1994. Jordbruksfastigheterna förvaltades av pastoraten medan stiftsnämnderna ansvarade för skogsbruksfastigheterna.
• 1989. Den statliga myndigheten stiftsnämnden ersattes av den kommunala myndigheten egendomsnämnden. Det innebar dock ingen ändring i ansvaret för förvaltningen.
• 1995 - 1999. Både jord- och skogsbruksfastigheterna förvaltades av egendomsnämnden.
• 2000 - Ytterst ansvarar trossamfundet Svenska kyrkan för förvaltningen. Kyrkomötet har delegerat förvaltningen till stiften. Alla stift har sedan den 1 januari 2000 inrättat egendomsnämnder för att ha hand om förvaltningen.
Är det nödvändigt med lagfart på prästlönefastigheterna?
En särskild lag har gjort det möjligt att överhuvudtaget få lagfart på de fastigheter som före relationsändringen mellan Svenska kyrkan och staten omfattades av begreppet ”kyrklig jord”. Men är det verkligen nödvändigt att ha lagfart? Det har ju fungerat bra utan lagfart i över tusen år. Äganderätten har väl inte ändrats? Nej, äganderätten till prästlönefastigheterna har inte ändrats. Den har inte ifrågasatts och något formellt behov av att få äganderätten bekräftad genom en lagfart finns egentligen inte heller. Det finns däremot ett praktiskt behov. Det underlättar för en ny ägare att få lagfart vid en försäljning. Det är särskilt angeläget efter relationsändringen eftersom det numera saknas klara och överskådliga bestämmelser om vem som har rätt att företräda fastigheterna. Det skapar även ordning och reda hos inskrivningsmyndigheterna om det finns en anteckning om ägare till prästlönefastigheterna i fastighetsregistret.
Prästlönefastigheterna redovisas däremot inte på samma sätt som andra fastigheter dvs. med en uttrycklig uppgift om vem som är ägare. Eftersom äganderätten till prästlönefastigheterna framgår av lag, räcker det med en uppgift om att fastigheterna utgör prästlönetillgång och att de förvaltas av Svenska kyrkan. I redan beviljade lagfarter på prästlönefastigheter har antecknats: Prästlönetillgångar, Svenska kyrkan.
Hur stort bidrag lämnar prästlönetillgångarna till Svenska kyrkans förkunnelse?
År 2004 uppgick den utdelningsbara vinsten från egendomsnämndernas förvaltning till sammanlagt 477 milj. kr. Eftersom prästerna har ett särskilt ansvar för förkunnelsen kan man jämföra lönekostnaderna för alla församlingspräster med vinsten från egendomsförvaltningen för att få en bild av hur stor del av lönekostnaderna som betalas med avkastningen från prästlönetillgångarna. Lönekostnaderna (inkl sociala avgifter) uppgick år 2004 till omkring 1 550 milj. kr. År 2004 uppgick bidraget alltså till ca 30 %.Nu finns det inte längre någon absolut koppling mellan avkastningen på prästlönetillgångarna och vad prästerna faktiskt får i lön. Det sambandet bröts redan år 1910. Prästernas löner bestäms sedan länge genom kollektivavtal mellan företrädare för prästernas arbetsgivare och prästernas fackliga organisationer. Utfallet av löneförhandlingarna är sålunda helt frikopplat från resultatet från förvaltningen av prästlönetillgångarna. Detta faktum har säkert många präster anledning att vara tacksamma för.