De förtroendevaldas juridiska ansvar

Från den 1 januari 2000, när Svenska kyrkan upphör att vara en del av det allmänna, förändras också förutsättningarna för dem som arbetar i kyrkan på flera punkter. I denna artikel behandlas frågan om vad som händer med de förtroendevaldas juridiska ansvar till följd av de ändrade relationerna. Frågan om revisorernas ansvar finns dock inte med i denna redogörelse eftersom revisorer inte anses vara förtroendevalda enligt kyrkoordningen. Med juridiskt ansvar menas i detta sammanhang att en förtroendevald som har handlat på ett visst sätt (eller underlåtit att handla) kan ställas till ansvar för det och dömas till straff, skadestånd eller annan påföljd, t.ex. disciplinpåföljd.

Vad gällde före relationsändringen?

Det ansvar som kunde utkrävas av en förtroendevald före relationsändringen såg lite olika ut i olika sammanhang. Det kunde främst bli fråga om straffansvar eller skadeståndsansvar.

Vidare kunde enligt kyrkolagen en kyrkoråds- eller nämndledamot få sitt uppdrag återkallat av det beslutande organet, om hon eller han hade vägrats ansvarsfrihet eller av en domstol dömts för ett grövre brott (där fängelse i minst två år ingick i straffskalan). Även en domstol kunde - när den prövade en fråga om något mer allvarligt brott (där fängelse i minst två år kunde utdömas) - frånta en förtroendevald uppdraget, om uppdraget innebar myndighetsutövning och hon eller han hade visat sig uppenbart olämplig att fortsätta med det.

Staffansvaret före den 1 januari 2000
Tidigare omfattades den som var förtroendevald i ett kyrkligt organ av bestämmelserna för offentliga funktionärer. Det innebar bl.a. att brottsbalkens bestämmelser (20 kap.) om tjänstefel, mutbrott och brott mot tystnadsplikt kunde bli tillämpliga.
Ansvaret såg dock lite olika ut beroende på om man var förtroendevald i ett beslutande organ (t.ex. kyrkofullmäktige, församlingsdelegerade) eller i ett verkställande organ (t.ex. kyrkoråd eller en nämnd). Den som var förtroendevald i exempelvis kyrkofullmäktige kunde - till skillnad från en kyrkorådsledamot - inte dömas för tjänstefel för någon åtgärd som hon eller han hade vidtagit i den egenskapen. Någon sådan skillnad mellan förtroendevalda i beslutande respektive verkställande organ fanns inte i fråga om mutbrott och brott mot tystnadsplikt.
Vid sidan av straffansvar enlig brottsbalken kunde vissa bestämmelser i speciallagstiftning bli tillämpliga även på en kyrkligt förtroendevald, t.ex. vid brott mot arbetsmiljölagen. I vilken utsträckning det var möjligt berodde i sin tur på hur beslutsordningen såg ut inom församlingen/samfälligheten. I likhet med vad som gällde för de borgerliga kommunerna torde ett sådant ansvar främst ha kunnat utkrävas av den som var nämndordförande och av nämndledamöterna.

Skadeståndsansvaret före den 1 januari 2000
En förtroendevald som genom brott vållat församlingen eller samfälligheten skada, kunde enligt vanliga skadeståndregler bli personligt skadeståndsskyldig gentemot församlingen/samfälligheten.
Vidare kunde, enligt en bestämmelse i kyrkolagen (20 kap. 15 §), kyrkofullmäktige eller kyrkostämman väcka talan om skadestånd mot en kyrkoråds- eller nämndledamot som hade vägrats ansvarsfrihet. Bestämmelsen hade sin motsvarighet i kommunallagen. I praktiken har det dock ansetts oklart om det verkligen funnits någon annan grund än brottligt förfarande som skulle kunnat utlösa skadestånd enligt bestämmelsen.
Något personligt skadeståndsansvar för de förtroendevalda för sådant som de hade utfört eller beslutat under fullgörande av sitt uppdrag fanns inte tidigare. Här fanns alltså en skillnad mot vad som gällde för exempelvis styrelseledamöterna i ett aktiebolag. Dessa kunde bli ersättningsskyldiga för skador som de åsamkat bolaget under fullgörande av sina uppdrag, vare sig det skett p.g.a. vårdslöshet eller oaktsamhet.

Vad gäller fr.o.m. år 2000?

Förutsättningarna för att utkräva ansvar av de förtroendevalda har förändrats från årsskiftet. Församlingar och samfälligheter är inte längre kyrkliga kommuner utan privaträttsliga subjekt inom trossamfundet Svenska kyrkan. Det är därför inte längre meningsfullt att dra paralleller till vad som gäller för de borgerliga kommunerna. Några särskilda regler om vad som gäller för registrerade trossamfund och deras organisatoriska delar i dessa avseenden finns inte, vare sig i lagen om trossamfund eller i lagen om Svenska kyrkan. Det är därför i vissa delar oklart vad som egentligen gäller. Eftersom Svenska kyrkan i andra sammanhang jämställs med en ideell förening är det dock rimligt att anta att vad som gäller för andra privaträttsliga subjekt, särskilt då ideella föreningar, kommer att vara vägledande också när ansvarsfrågor skall prövas för de förtroendevalda i Svenska kyrkan.

Straffansvaret efter den 1 januari 2000
Brottsbalkens straffbestämmelser kan även i fortsättningen bli tillämpliga på en förtroendevald inom Svenska kyrkan. I första hand gäller det sådan kyrklig verksamhet som innebär myndighetsutövning, dvs. begravningsverksamheten, arkivvården av de allmänna handlingarna samt hanteringen av den kyrkoantikvariska ersättningen. En förtroendevald i kyrkofullmäktige, kyrkoråd eller kyrkonämnd kan alltså dömas för mutbrott och brott mot tystnadsplikt även i fortsättningen.

När det gäller tjänsteförseelse är det dock oklart hur undantaget för ledamöter i beslutande organ skall tolkas i den nya situationen, eftersom de kyrkliga organen inte längre kan hänföras till ”kommunal församling”. Det skulle kunna innebära att såväl kyrkofullmäktigeledamöter som kyrkorådsledamöter kan dömas till ansvar för tjänsteförseelse. I praktiken behöver detta inte medföra någon större förändring. En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig över huvud taget är att det rör sig om myndighetsutövning och det är osannolikt att de beslutande organen kommer att ägna sig åt sådan.

I annan kyrklig verksamhet som inte avser myndighetsutövning kan alltså ansvar för tjänsteförseelse aldrig bli aktuellt. Däremot kommer brott mot tystnadsplikt att kunna tillämpas på dem som arbetar inom sådan verksamhet som kyrkan bedriver och där tystnadsplikt gäller enligt lag för verksamheten även om den bedrivs av ett privaträttligt subjekt. Det är då fråga om dels familjerådgivning, dels skolbarnomsorg (fritidsverksamhet) som bedrivs med tillstånd av kommunen. En förtroendevald som deltar i någon sådan verksamhet och som röjer uppgifter som förekommit i verksamheten kan allstå dömas för brott mot tystnadsplikt.

Någon sanktion mot en förtroendevald som bryter mot något av kyrkoordningens förbud att röja uppgifter finns däremot inte. Inte heller finns när det gäller förtroendevalda, till skillnad mot anställda, någon möjlighet att ingripa med disciplinansvar eller likande påföljd för brott mot tystnadsplikt enligt kollektivavtal, annat än om den förtroendevalde samtidigt är anställd och i den egenskapen bryter mot avtalet. I den meningen har möjligheten att utkräva ansvar av en förtroendevald som har röjt en uppgift som inte får röjas minskat.

Ansvar för mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken gäller i första hand för arbetstagare men också för ”den som…… på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan
a) sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet,
b) genomföra en vetenskaplig eller motsvarande utredning,
c) självständigt sköta en kvalificerad teknisk uppgift, eller
d) övervaka utförandet av sådan uppgift som anges i a, b eller c,…”.

Enligt förarbetena innefattar beskrivningen styrelseledamöter i bolag, föreningar, stiftelser och andra juridiska personer. Det innebär att även kyrkoråds- och kyrkonämndsledamöter bör kunna omfattas. Däremot är det mer tveksamt om bestämmelsen även gäller förtroendevalda i de beslutande organen.

Möjligheten för en domstol att frånta en kyrklig förtroendevald uppdraget p.g.a. allvarligare brott finns inte kvar.
Lika som tidigare gäller att specialstraff bestämmelser kan vara tillämpliga även på verksamhet som bedriva av kyrkan och att det avgörande för vem som kan ställas till ansvar är vem som har beslutsbefogenheterna (men nu enligt kyrkoordningen i stället för kyrkolagen).

Skadeståndsansvaret efter den 1 januari 2000-02-11
Det blir ingen skillnad i fråga om skadeståndsansvar för brott enligt de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen.
Däremot är det troligt att de förtroendevalda får ett större personligt ansvar i den nya situationen. Det finns dock inga uttryckliga regler om detta. Närmast till hands är att jämföra med vad som gäller för en ideell förening eftersom Svenska kyrkan i andra sammanhang, exempelvis skattemässigt, jämställs med en sådan. Detta skulle kunna innebära att förtroendevalda som sitter i kyrkoråd och kyrkonämnder efter relationsändringen kan bli personligt betalningsansvariga för skulder som uppkommit genom vårdslös ekonomisk förvaltning. Det torde främst bli aktuellt om kyrkorådet eller kyrkonämnden inte skulle beviljas ansvarsfrihet.

Någon motsvarighet till kyrkolagens bestämmelse om möjlighet för kyrkofullmäktige att väcka tala om skadestånd när ansvarsfrihet inte beviljas har dock inte kunnat föreskrivas i kyrkoordningen. Möjligheten att kräva skadestånd följer därmed av allmänna skadeståndsregler, vilket innebär att ersättning för den ekonomiska skadan främst kan utgå om något brott har begåtts.

Skattebetalningslagen
Enligt skattebetalningslagen kan en förtroendevald i ett kyrkoråd eller kyrkonämnd i vissa fall bli personligt betalningsansvarig för skatter, arbetsgivaravgifter och andra avgifter till det allmänna, i likhet med vad som gäller för företrädare för andra slags juridiska personer. Bestämmelsen finns i 12 kap. 6 § nämnda lag och kan bli aktuell om församlingen/-samfälligheten inte i rätt tid gjort föreskrivet skatteavdrag eller i övrigt underlåtit att betala föreskriven skatt. Ansvaret är ett s.k. solidariskt ansvar vilket innebär att även församlingen/samfälligheten som sådan blir betalningsansvarig.